reflekton över språk och uttryck

I helgen när jag ledde drejkursen blev jag uppmärksam på hur jag pratar när jag ska förklara olika moment i drejningen. Jag använder mig av uttryck och omskrivningar som ibland kan verka lite konstiga. En av kursdeltagarna kommenterade och sa att du låter som om du är kär i materialet. Det stämmer ju i och för sig att jag är och att jag använder mig av sådana uttryck men jag tror snarare att det är så här. Jag försöker få kursdeltagarna att se bilder och associationer för att komma ihåg vad det är jag säger. Jag brukar börja med att visa och prata mig igenom hela processen av drejningen. Det är så många moment som ska kommas ihåg och hälften försvinner innan kursdeltagaren själv satt sig vid drejskivan. Om jag då pratar om hur händerna ska sitta ihop som siamesiska tvillingar och om att smeka leran i stället för att spreta med fingrarna. Hur jag vill att de ska smyga sig till och från leran och att nålen som ska skära av kanten ska jobba som en grammofon pickup. Då tänker jag att antingen ser de de bilder jag vill och det fäster sig i minnet eller så tycker de jag är så löjlig så att de kommer ihåg det bara därför. Vilket som så funkar det!