"Det finns så många sköna människor..." sjöng jag som tonåring för full hals i kören tillsammans med Ingemar Ohlsson. Då tror jag knappast att jag förstod vad jag sjöng.
Igår när vi åkte runt i bilen på jobbet stötte vi på några riktiga karaktärer och jag började tänka. Ju äldre jag blir desto mer fascineras jag av människans mångfald och skönheten som gömmer sig där. Jag förundras av skönheten i det som vi vid en första anblick kan tyckas frånstötande och fult. Jag lockas av olikheterna och vill höra berättelsen. Alla har ju ett liv och på så sätt en berättelse. Tänk så rika vi skulle vara om vi kunde dela varandras berättelser och se skönheten i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar